En historia
Här nedan följer en historia från en av våra pappor, som just nu är hårt drabbad av umgängessabotage.
Umgänget mellan honom och barnen stängdes av i slutet av januari 2009, helt utan förklaring. Det började med att barnen skulle komma hem till pappan, precis som vanligt men aldrig gjorde det.
De slutade att ringa till pappan eller själva besvara telefonsamtal och sms. Även farmoderns sms lämnades obesvarade.
Det första indirekta "livstecknet" kom ca knappt två månader senare, i form av ett brev från mammans ombud.
I brevet stod ett fåtal formella rader om "samförståndslösning" och annat "bla bla bla". Brevets formuleringar vad identiska med ett brev som samma ombud skrev redan sju år tidigare, i samband med att mamman stämde pappan till tingsrätten. Hon ville då "för barnens bästa" (som ingen ens har definierat, p.g.a. att det skulle skada den "nödvändiga flexibiliteten i det enskilda fallet") ha ensam vårdnad.
Barnen, som tidigare bodde hos pappan nästan varannan vecka under ca fyra år, har numer vänts emot honom, sin farmor och övrig släkt på hans sida. De har uttryckt sig direkt fienligt och kränkande inför såväl en socialsekreterare och en av domstolen förordnad s.k. medlare.
På golvet i köket har pappan fortfarande kvar ett spel, som han och barnen spelade i januari. Det hann aldrig spelas färdigt. Ena barnet planterade tomatkärnor, som hon aldrig har sett växa upp. Pappan har planterat om plantorna i en balkonglåda.
För pappan är tomatplantorna en sorts symbol för den levande relation, som inte längre finns mellan honom och barnen.
De är en symbol för en svunnen och bättre tid, när relationen var oskyldig och vacker och något, som han upplevde som någorlunda okränkbart.
Allt det vackra i relationen har barnens mamma enväldigt förstört och förfulat, genom att vända barnen emot pappan. Hon har våldfört sig på en fin relation och begått ett snarast oförlåtligt brott. Det säger sig självt att ingen normal människa handlar på ett sådant sätt.
Icke desto mindre: kvinnan är en typisk BARNTJUV!
Man får bara inte göra så, som hon gör! Det är ett brott och borde så betraktas av samhället.
Det står helt klart att hon betraktar barnen som sina ägodelar och även lever rent ekonomiskt genom dem.
Socialsekreteraren ifråga träffar f.ö. barnen och mamman med jämna mellanrum, enl. ett brev från en av hennes chefer. Pappan har hon dock aldrig träffat, trots att barnsamtalen som hon höll, uteslutande handlade om honom och trots att utdrag ur barnsamtalen har använts i domstolen!
Är det verkligen i sin ordning?
I hur hög utsträckning måste en förälders mänskliga rättigheter kränkas innan tjänstefel ska anses vara begånget?
Vilket mått av rättslöshet är eg. acceptabelt?